Ansvar, lojalitet och maktlöshet

Denna vecka har det snurrat på fortare än önskvärt (å för er som verkligen känner mig så vet ni att jag ääälskar när det händer saker) men allt har en gräns, så även jag. Det är så klart jobbet jag pratar om, det har tagit på tok för mycket av min fritid...jag känner sånt ansvar för jobbet så att jag stundom idiotiskt nog sätter det före mig själv. Som tur är händer det inte ofta, men egentligen ska det ju faktiskt aldrig behöva hända. Känslan att inte lämna någon i sticket, jag hinner nog bara detta också, det är klart det går, visst -jag fixar det...ja, ni förstår -det har blivit mycket sånt denna vecka. Det värsta är frustrationen över att känna att jag verkligen inte har någon att ta hjälp av - det är stressande. När jag sen tänker på mötet jag hade med cheferna efter semestern som hittills inte genererat till någonting så blir jag så fruktansvärt trött, arg, ledsen, irriterad på mig själv. Varför gör jag allt detta? Jo, det är väl i tron om att någonstans i slutändan så ser någon (i detta fall mina chefer) all möda jag lägger ner och visar mig precis den uppskattning som jag vill ha...men med lite nyktrare inställning så vet jag ju att det är ungefär lika stor chans att vinna på en TIA-lott ( å det har ju vår familj fått erfara att man faktiskt kan göra) :-) Chanserna är inte stora, men de finns dock och vad vore livet utan dessa härliga drömmar...

Dagens medvetna val

• jag har faktiskt inget medvetet val idag - o det är ok också. Jag har ju bestämt mig för att bara blogga när jag har lust och inte "tvinga fram" något - så idag struntar jag i något val och det är MEDVETET ha ha!