Ett passande avbrott!

De sista dagarna har jag varit på ett par olika konferenser ... o jag inser att det var precis vad jag behövde just nu. Att träffa människor från samma "arbetsvärld" men inte samma arbetsplats är grymt givande och att dessutom få miljöombyte i den sista tidens turbulens var så väbehövligt och bra för mig, perspektivet på allt börjar infinna sig och det känns bara bra.

En sak som gör att jag verkligen ser det jag har och verkligen uppskattar det är när en nära vän just nu mår väldigt dåligt och jag inser att jag deppar pga av ett jobb - pinsamt, otroligt pinsamt. Återigen slår det mig att allt har en mening, att någon ska må dåligt är verkligen inget jag önskar men att jag får vara den som "finns där" när det blir jobbigt, axeln att gråta på gör ju faktiskt att jag "nyktrar till" i min självömkan. Inför det känner jag tacksamhet och inser åter igen vad lycklig jag är för alla liv jag får var en del av, vänskap och kärlek är bara så underbart!

Från rött till grönt...

...ja, så känns det just nu -ja, mitt batteriläge alltså!
De sista veckorna har mitt batteri blinkat rött och signalerat att det är hög tid för laddning, men jag har bara inte hittat laddaren - fruktansvärt frustrerande. För första gången någonsin så tog jobbet över mitt liv, vilket resulterade i att alla (och nu menar jag ALLA) tankar kretsade runt jobbet, det var svårt att sova, trycket över bröstet var olidligt och jag kände mig bara så himla sårbar - usch! Att vara i kris är jättejobbigt, jag upplevde det som att sitta i en snurrande karusell och ingen lyssnade på när jag ropade att jag ville stiga av.

I dessa stunder är det så härligt att se vad som händer i min omgivning, blotta tanken på vilket fantastiskt skyddsnät jag har att falla i - det är bara sååå underbart, tryggt och rörande. Åter igen så kan jag konstatera att mitt behov av vänner är oändligt stort och jag är otroligt lycklig/tacksam för alla dessa underbara människor - TACK!

Att känna att jag nått en vändning är jätteskönt, jag är långt ifrån tillbaka ... men jag är på väg...och jag kan tydligt se vad jag kan lära mig av detta, återigen en lärdom om livet!

Att våga vara sårbar

Att våga visa sig svag är inte alltid naturligt och definitivt inte enkelt - men idag blev det självklart för mig att jag faktiskt inte alltid behöver vara glad och stark. Att våga be om hjälp och sen ta emot det är också en styrka och en gåva. Ibland känns det ju faktiskt mycket bättre genom att med ord tala om hur jag mår så känns det bättre. När jag sen blir lyssnad till så börjar den tunga manteln att lätta från mina axlar på en gång. Det gäller just nu för mig att hitta förhållningssätt till allt som händer, ett sätt att "övervintra" tills de nya möjligheterna kommer ... för visst kommer de, det är jag övertygad om... frågan är bara hur jag ska förhålla mig på vägen dit.

Jag har bestämt mig för att lyssna på vad/vilka situationer som verkligen ger mig energi ... de andra ska jag försöka parkera just nu. Bara det blir en prövning, men en nödvändighet för just nu behöver jag energi i massor.

En trygg känsla

En kollega sa till mig häromdagen när jag berättade min upplevelse av den jobbiga situationen som vi är i på jobbet - du låter så stark! Stark, ja det är precis så jag känner mig längst inne i kärnan av mig själv ... en väldigt bekväm och trygg känsla. Vetskapen av att allt ordnar sig, att det är en ny möjlighet och att det faktiskt bara gäller jobbet är också skön att vila i ... men det är jobbigt just nu.

Det känns som jag skulle vilja stoppa mina batterier på laddning en liten stund, för att sitta på jobbet med stängd dörr och isolera mig från verkligheten är verkligen inte jag . . . men just nu så är det det som jag mår bäst av ... till nästa möjlighet kommer...Inte utan att jag börjar bli nyfiken på vad som står bakom gathörnet? Jag kan bara drömma, längta och ha tålamod!

Var tog orken vägen?

Just nu funderar jag mycket på vad som händer, vad har jag för del i det, hur kan jag påverka, var ska jag vara, när kommer ljusningen, vad kommer att hända....ja, kort sagt - jag funderar mycket över mitt jobb. I en handvändning har allt vänt. Från att ha ett jobb som jag uttryckt som mitt "drömjobb" så har förutsättningarna förändrats och all arbetsglädje har bara försvunnit...det känns så tomt och uppgivet.

Att jobbet kan förändra min sinnesstämning så drastiskt gör mig illa till mods. Jag vill inte vara "sån" som jag är just nu, försöker se möjligheter och lösningar men trillar hela tiden tillbaka till min tomhet - varför? Jag kan bara konstatera att det är dags att bryta mönster, men kan inte hitta kraften...tålamod, tålamod, tålamod. Försöker övertala mig själv att det är ok att vara svag och hjälplös - men jag ser mig inte själv som en sådan person och det leder till frustration. Var är kraften?

En medveten paus

Tanken med den här bloggen när jag drog igång den var att jag skulle ha den som ett verktyg för gå ner i vikt, men under tidens gång så har den blivit en anslagstavla för tankar och funderingar om allt mellan himmel och jord som rör sig i mitt huvud och hjärta. Många gånger har jag funderat på vad det är jag egentligen skriver om, varför jag gör det ... men kommit fram till att jag inte behöver komma på något genomtänkt och förnuftigt svar förutom att det känns bra!

Jo så var det så sagt detta med viktnedgången - jag ska försöka att inte "rymma ifrån ämnet" även om det känns enklare så ;-). Jag har under hela tiden inte gått ner något i vikt trots min ovanligt beslutsamma envishet med kosten - och döm om min förvåning, det har känts ok iaf för jag har ju inte gått upp heller. De sista veckorna har jag däremot absolut inte haft lust att vara utan kolhydrater utan medvetet bestämt mig för att det är helt ok... o jag har fullkomligen njutit. För är det något jag bestämt mig för så är det att om jag ska äta något som jag inte "får" enligt mig själv så ska jag iaf njuta - annars är det ju liksom inte värt det. Det börjar kännas som min paus börjar gå mot sitt slut och att jag fortsätta med min LCHF-kost - för jag har nog aldrig mått så bra av någon kost som denna, men som sagt - det har varit kul att varit busig och faktiskt samtidigt njutit, det är nog första gången i mitt liv -härligt!

Vi är alla diamanter!

Ja, vi är värdefulla - unika med många olika sidor likt en diamant som ser olika ut beroende på vem som tittar och vad vi vill visa ... så tänker jag att vi människor är.

Vi tror att vi ska vara starka, glad och en massa självpålagda förväntningar ... som stundvis blir till väldigt tunga ryggsäckar. Ibland är det otroligt skönt att bara kasta ur lite onödig packning och tänka på sig själv - men det är svårt, jag vet. Att ibland våga be om hjälp, visa sig sårbar visar bara en större del av sig själv och man blir mer mänsklig, mer att älskvärd - varför är det såå svårt? Det måste vara för att vi alltid fått höra "men du är ju alltid så stark", "du som alltid är så glad" eller liknande och till slut så tror vi att det är så vi måste vara ... men vad fel det är, otroligt sorgligt. Idag har en vän till mig lättat på sin börda och visat en sida som gör att jag bara tycker om henne ännu mer, otroligt starkt - ett steg på vägen. Vi måste hjälpa varandra, våga släppa maskerna ... för innerst inne är vi alla otroligt lika - vi är diamanter allihop!